thequonsethut.com

Jag har gjort några felsatsningar här i livet. Ett flertal ekonomiska här på sistone får jag ta och erkänna också. Som den där gången jag satsade alla mina besparingar på en skum affärsidé som involverade polska svampar och som skulle öka bantade människors fettförbränning radikalt. Det gick inget vidare kan jag säga eller käpprätt åt helvete om jag ska vara ärligt. Jag blev av med allt jag satsade i svep. Konstigt det här att jag alltid går på dem där galna idéerna. Faktiskt så gör jag ju det. Det är bara att erkänna. Jag är typen som går de där skumma kedjebrevsbluffarna man får i mejlen. Det kan ha att göra med att jag försökt leva mitt liv efter helt och hållet positiva principer. Att allt folk säger till mig är sanning, att jag alltid ska säga (inte riktigt) ja. Lite som i den där filmen med Jim Carrey när hans liv tog en ytterst positiv vändning så fort han började säga ja till allt. För mig har det också varit positivt bortsett från att jag blivit av med all mina pengar då.

Jag drabbas ibland av tungt svårmod. Det finns stunder då jag inte vet vad jag ska göra, vart jag ska ta vägen. Jag önskar då att jag kunde ha en påtaglig åkomma som, försämrad eller helt pajad gula fläcken istället för den här infernaliska ångesten. Just nu råder för min del en sådan tid. Jag vet varken ut eller in, upp eller ner, kan inte skilja svart från vitt. Eller jo det kan jag visst. Allting är svart, väldigt svart. Om det nu finns olika grader av svart. Som jag har förstått saken råder det delade meningar om det. Där man på ena ytterkanten bestämt hävdar att svart är svart, det finns bara en svart. På den andra sidan erkänner man emellertid flera olika och (sägs det) i all väsentlighet väsenskilda nyanser av svart. Jag personligen bekänner mig till det senare lägret. Det har varit svart förut men jag är ganska säker på att det trots allt kändes några snäpp ljusare än det mörker jag upplever nu. Nu blev det visst kvasifilosofisk nonsensresonemang av det här som egentligen skulle handla om mina känslor. Men så kan det gå, jag får försöka igen i ett senare inlägg.

Jag har bestämt mig för att göra några stilmässiga förändringar här. En av dem består i att jag från och med nu alltid ska bära hatt. Det har tagit ett tag att komma fram till det här beslutet och det har inte varit lätt på något sätt. Det är inte något man bara gör, för mig handlar det om ett avgörande i klass med att byta religion, gifta sig, gå med i en krigförande armé eller något i den stilen. Hatt är allvarliga saker. Och ve den som säger något annat. Just nu lider jag dessutom av urinvägsinfektion så jag kanske är något mer irritabel ön vad jag skulle vara i vanliga fall. Fast jag känner ändå att den som på något sätt missaktar hatten har gjort sig förtjänt av en rejäl fatwa, det kan till och med bli fråga om hattjihad mot de otrogna. Man missaktar inte en annans huvudbonad ostraffat så är det bara. Jag har till och med skrivit till regeringen i den här frågan och föreslagit att en straffskala som börjar på, lägst, tio år kan föreläggas den som begår hattbrott. Ännu värre straff borde vänta den som hetsar mot hatt och hattbärare. Hattbrott är ett av de värsta problemen vi står inför i dagens samhälle.

Det är så otroligt varmt i lägenhet. Särskilt på natten eller i egentligen kanske bara på natten. Som det är nu är situationen faktiskt snudd på outhärdlig. Konstigt nog har ingen av mina grannar klagat, inte vad jag har hört i alla fall. Vilket är märkligt skvaller, snack, rykten och klagomål brukar ju sprida sig ytterst snabbt i hyreskaserner som min. Fast det kanske inte är så varmt som jag tror. Jag kanske inbillar jag mig. Eller så har jag hamnat i klimakteriet eller något och helt uppfuckad kroppstermostat. Så kan det vara förstås. Men det verkar högst osannolikt. Alltså jag tror inte att det ligger till så. Hellre tror jag på tomten. Fast i och för sig märkligare saker har ju inträffat. Så man kan ju aldrig veta säkert. Det är förövrigt en av de få saker av värde som jag lärt mig på senare tid. Ta inget för givet. Jag gjorde det en hel del förut med ganska tråkigt resultat. Men nu vet jag alltså bättre.

Jag är oerhört filmintresserad, det har varit mitt största intresse i princip hela livet. Jag kan i perioder titta på fyra-fem filmer om dagen. Just nu är jag inne i en svår Kurosawa och Tarkovskij period. Jag kan de mästarnas filmer om och om igen och jag hittar alltid något nytt som förbryllar och fascinerar mig. Film är verkligen min livsluft. Jag vet inte vad jag skulle göra utan den. Men. Och det här är ett stort men, för några dagar sedan vid ett vanligt läkarbesök uppdagades det att jag har en försvagning möjligtvis en degenerativ skada som orsakar benskörhet. Det här kan tydligen om jag inte låter behandla det snart resultera i kraftigt nedsatt syn. Katastrof för en person gillar att rör på sig som jag själv alltså. Något sådant får bara inte hända. Vad ska jag göra då, det kommer bli en total livskris. Hoppas, hoppas det går att ordna och bota. Annars vet jag inte vad jag tar mig till.